Öppet brev till alla män som tycker att det är orättvist att män förväntas vara de som tar initiativ att ragga medan kvinnor bara sitter och väntar på att bli utbjudna. Här är ett tips på hur man kan börja att förändra detta: Sluta att - öppet eller bara bland dina killkompisar - kalla tjejer som raggar på krogen för slampor eller “slampiga”; sluta ÖVERHUVUDTAGET använda “slampa” som ett skällsord eller som något du menar som nedvärderande; sluta kalla unga tjejer för horor för att de sugit av någon de inte känner på en fest, haft sex med mer än en kille på samma gång, haft sex med en kändis, osv; sluta beskriva unga tjejer som raggar på killar på krogen som att de “bjuder ut sig” och att de inte verkar förstå att de bara blir “utnyttjade”; sluta överhuvudtaget tala om för unga tjejer hur, var, när, på vilket sätt män vill att kvinnor ska bete sig för att vilja ha ett förhållande med dem.

Till de som både ägnar sig åt slut-shaming och samtidigt kallar orättvisan i att kvinnor inte tar initiativet till one-night-stands lika ofta som män för ett kvinnligt privilege och en mansfråga: Ni gör ingen nytta och er själva till åtlöje.

Det här med att så fort nån ska beskriva den nedtryckta moderna mannen eller “kuvade” män i allmänhet (ofta som nån sorts varning för vad som kan hända när ”jämställdheten gått för lååångt”), så fokuseras det alltid just på att de drar barnvagnar eller handlar mat med barnen. Varför? Vad är det uppfattas som så fruktansvärt omanligt med att dra en barnvagn/kundvagn, kanske samtidigt som frun går bredvid och pratar jobb i mobilen oh-my-gosh!?

Jag vet naurligtvis vad det är, men nästa fråga är då hur människorna som säger sig vilja tackla mansfrågor tror att män nånsin ska ses som likvärdiga föräldrar om de inte säger ifrån, och det på skarpen, när nästa “jämställdheten har gått för lååångt”-person antyder att män på nåt sätt förlorar sin manlighet i samma stund de uppnår just det?

isthisfeminist:

This woman is flirting with a man. IS THIS FEMINIST?

Oh God, the red flags! To enjoy flirting is to bask in your own privilege over those who are less experienced or socially secure than you. To make it worse, this woman’s choice of a flirting partner couldn’t be more problematic. She’s expressing a preference here for his sartorial and grooming choices that indicate understated masculinity. Having such preferences is the worst form of gender policing and culturally oppressive to men who prefer a little more bling.

In general, feeling—much less having—attraction necessarily excludes those for whom you don’t feel attraction. Best to avoid it altogether. PROBLEMATIC. 

“Pojkar och flickor vill nämligen inte bli bemötta på samma vis oavsett hur fin den tanken är, istället ska skolor utbilda i att bemöta individen så som individen vill. Det gör att både pojk-flickan och flick-pojken blir bemötta på det sätt de är bekväma med och gör att de som har ett traditionellt uttrycksmönster blir bemötta så som passar dem bäst också.”

I en debattartikel på svt debatt nyligen skrev bloggaren David Holman om problemet med könsstrukturer i skolan som gör att pojkar (som grupp) har sämre studieresultat än flickor. Holman menar att det finns en anti-pojk-kultur i den svenska skolan där de kvinnliga lärarna lärt sig att de ska bemöta flickor och pojkar på samma sätt vilket innebär att de bemöter pojkar på “flickors vis” - något som enligt Holman är som att ”prata danska med en norrlänning” - och på så vis diskrimineras pojkarna i skolan.

Hans lösning är att lärarna istället lär sig bemöta Pojkar på Pojkars Vis och Flickor på Flickors Vis. Genom att göra så bemöter man individen (?) och det gör att, för att citerar ordagrant, “både pojk-flickan och flick-pojken blir bemötta på det sätt de är bekväma med och gör att de som har ett traditionellt uttrycksmönster blir bemötta så som passar dem bäst.”

Att flick-pojkar och pojk-flickor används som kategorisering visar pedagogiskt upp vilka undermedvetna men starka krav det finns på pojkar och flickor att leva upp till just ”de traditionella uttrycksmönstren”, snarare än att det, som artikelförfattaren tycks tro, ge dem större utrymme att vara just individer. Att som pojke i skolan inte leva upp till det Holman kallar Pojkars Sätt, är alltså inte bara att vara en pojke som har ett uttrycksmönster utanför det “traditionella” (detta tenderar att variera mellan olika tidsepoker), det innebär också tydligen att vara delvis Flicka. 

Holman förklarar att hans ordval användes på grund av platsbrist, och att verkligheten är mer komplicerad. Men att utan reflektion välja att sammanfatta den mycket stora gruppen flickor och pojkar med uttryckssätt som skiljer sig från de som samhället ser som “traditionella”, som ”flick-pojkar” och ”pojk-flickor” kräver att det saknas en analys av varför ordvalet i sig inte alls är något man kan använda som en “förenkling” för något mer komplicerat - det är i sig problematiskt, inte att det är en förenkling. Det är, om artikelförfattaren vill tackla frågan om jämställdheten för pojkar i skolan som han säger att han gör, något han borde valt att spara lite plats för.

Att se texter som omedvetet använder könsstrukturer som skadar pojkar i en text om hur könsstrukturer skadar pojkar, är en av anledningarna att jag en gång blev feminist.